Att arbeta som coach eller liknande är något som många finner givande, man får arbeta med något man gillar och ge stöd och råd om vad som ska göras.
Att arbeta med människor som jag gjort har varit ett sätt att applicera det jag kan och att utforska nya område har varit givande.
Personkemi är också en faktor, för det är inte alla som är trevliga att arbeta med, en del är helt enkelt så förstörda av sin omgivning, och har med sig en hel del attityd.
Min egen personliga hållning har varit, så länge jag har ingått ett avtal och kan göra mitt jobb, så fortsätter jag, en del klienter vill av olika skäl ibland inte gå vidare, de kanske tycker synd om sig själva, de kanske inte gillar idén med att må bra eller de har en helt snedvriden syn på vad som behöver göras för dem som naturligtvis inte hjälper dem, men vem är jag att döma dem för det?
Men något jag har försökt att hålla mig efter är att aldrig ge upp en klient som jag påbörjat ett arbete med om nu inte de vill av olika skäl avsluta det hela.
Att arbeta med människor oavsett om det är en tonåring med inlärningssvårigheter eller en konsult med sömnsvårigheter och ångest för att de har så bra betalt och inte mår bra av detta är för mig en följd av mitt eget intresse att utforska nya områden.
Men jag gillar inte att ge upp, oavsett orsak.
När man då får ta hand om en klient som sökt hjälp som också ett arbete påbörjats det är då man undrar hur folk resonerar inom sitt område. Kjell Enhager påbörjade ett jobb med en flicka, som traumatiserad sökte hjälp men till slut fick den goa och råa, “men tänk “OM” du skulle må bra i telefon men som i botten inte ledde någonstans.
Jag kan förstå Kjell då han inte är speciellt bra på klientarbete som lever på en illusion att kunna något.
Så, när jag fick ett telefonsamtal gällande denna flicka så rekommenderade jag någon annan först som bodde i närheten just för att avståndet var en faktor som är svår att bortse från.
När jag fick det andra samtalet så sa jag till mamman, är din dotter där?
Jo,
ge henne luren, och sedan påbörjade jag mitt arbete över telefonen.
Hon berättade om sin situation, om hennes sökande efter hjälp, efter Kjell Enhagers bryska som “om” som han gav upp efter deras initiala kontakt.
Jag träffade Kjell en gång på kurs, han körde sitt “man och jag tugg”, vilket när man sitter där efter att ha noterat vilken tomte han är till och med för mig som nybörjare inom NLP att man börjar undra hur en del är funtade.
I allafall flickan som sökte hjälp hade suttit fast i 17 år, levde i grunden ett begränsande liv och hennes tillvaro var allt annat än rolig, och i min tolkning, så hade hon varit helt körd i systemet då dagens vård sällan kan avhjälpa någon med den typen av besvär.
Efter att ha levt isolerat, bunden av skeenden när hon var två år kunde hon efter ett par veckor flytta hemifrån, en sorts milstolpe och kunde påbörja en tillvaro som lyfte henne från hennes 17 år långa vistelse.
NLP är som metod ingen mirakelkur, metoden som allt annat är beroende av att personen som utför den, är kompetent i att applicera den för personen och de som har vad en del skulle kalla för psykiska eller traumatiska referenser är inte alltid lätta att arbeta med av förståeliga orsaker. Att då ge upp om sin klient är dock inte något man bör göra av samma orsaker, då ingen kan hjälpa dem, och detta upprepas med nya terapeuter, coacher eller liknande, så tenderar detta att underbygga den begränsade problematiken ytterligare vilket inte är till hjälp för någon.
Ibland passar inte personkemin av olika skäl, jag har haft klienter som jag ibland skickat vidare eller som valt att inte fortsätta.
Att ge upp finns dock inte i min vokabulär eller beteende.
Jag hade tex en student, som naturligtvis går ut med att han kan göra 100% resultat som naturligtvis tas upp i TV som en bluff, och orsaken att jag kickade ut honom från en kurs innan detta skedde kanske är uppenbart då?
Att lova 100% resultat är endast för de som lever i en illusion.
I mitt arbete med dyslektiker, så kan jag påvisa att ca 80% kan få ett resultat där man kan bedöma dem som alla andra som läser och skriver obehindrat.
De övriga 20% eller så, kan också nå dit men deras väg är längre att gå.
Neurologiska orsaker som motorik och koordinering mellan olika kognitiva funktioner är inget som görs direkt och snabbt.
Jag har dock funnit att de som genomgår våra träningsprogram, följer våra riktlinjer står sig bra i längden emot de som inte gör det.
Många dyslektiker, har testat och misslyckats under år, jag har haft barn och ungdomar som varit diagnostiserade dyslektiker med utredning och liknande som idag inte har den formen av besvär som de en gång blivit diagnostiserade för. Enligt dagens forskning och FMLS så är det jag gjort och gör, omöjligt, orimligt då dyslexi kan man inte bli av med.
Att de har fel, har jag inget bekymmer med, inte heller de dyslektiker som idag kan läsa och skriva obehindrat, men FMLS klarar inte av att kunna förstå detta, enligt dem, är du som dyslektiker, dömd.
Jag gjorde ett jobb med två syskon med dyslexi i Umeå, hennes son vart plötsligt misstänkt för fusk i sin omgivning då hans betyg gick från underkänd till VG.
Detta efter 2 timmar med mig.
Någon från FMLS hade troligen sagt till dem, det är synd om dig, men du är körd då det inte finns någon hjälp, är du dyslektiker så kan du inte bli bättre.
Dagens forskare, forskning, FMLS och liknande har fel, och dessa är de representanter som Kronprinsessan Viktoria tycker att stödet från henne som ansikte för dyslektiker ska vara att stödja den formen av forskning som inte kan ge effektiv hjälp medans kattmodellen som kan ge Viktoria men också tusentals andra dyslektiker en mer fungerande tillvaro inte ska ges utrymme på symposium eller seminarier?
Jag har efter mer än 4 år inte fått en enda inbjudan av FMLS till symposium gällande dyslexi, ingen debatt, ingen nyfikenhet och dessa organ som FMLS ska vara rådande för dyslektiker?
Men jag ger inte upp, kattmodellen är idag den enda effektiva metoden för dyslektiker där diagnos och åtgärd kan påbörjas inom 5 minuter med mätbara resultat.
Jag borde kanske inse faktum, att FMLS och forskningen har rätt.
För de kan inte ha fel eller hur?
Att de inte kan göra något bevisar ju bara att det inte finns någon effektiv hjälp eller hur?
För 50 år sedan kunde ingen bevisa att det gick att resa till månen och tillbaka, eller att det en dag skulle finnas en mobil telefon som man kunde ta med sig, prata över hela världen för om man skulle sagt det till de som tillverkade telefoner, eller annat så skulle de skratta åt dig.
Idag läggs Saab ned, Kanske snart Volvo, Eriksson kanske följer, så vilka gällande industrier har vi kvar?
Skriva musik för artister, gruvan i Kiruna, och diverse små olika former av IT men frågan är, hur ska jobben kunna utökas om verksamheter som kräver mycket jobb,försvinner?
Vilka nya industrier ska ta över speciellt om allt kan läggas ut till Indien, Lettland eller Kina?
Det finns ingen anledning att skapa jobb i Sverige då allt kan göras billigare i Kina eller Indien, varför anställa en svensk?
Kostar mycket, dyr i drift, fackliga förhandlingar som bara kostar och som slösar med tid.
En av orsakerna att företag lägger ned sin verksamhet på plats och flyttar verksamheten är lönsammare då de kan anställa ny personal billigare, vilket för dem är en ren vinst.
Den gamla personalen flyttar sällan med företaget.
Nu kanske en del anser är inte det lite krasst tänkt?
Företagen är vinstdrivande, vilket innebär att de gör det som krävs för att göra lönsamheten passande för aktieägarna.
Så, ska vi ge upp?
Nä, vi ska bli innovativa, förespråka öppenhet, och skapa nya företag, nya idéer och nya förslag och ha en positiv inställning till saker och ting och skapa förutsättningarna för vårt land att bli något mer än en bananrepublik.
Ge med aldrig ord, upp.
Ge mer
/Robert Johansson